mavieenfrance

Är nu på semester i staden Lyon. Riktigt härligt med ett miljöombyte i några dagar för hela familjen. Igår var vi runt lite här och var i ett soligt Lyon. Vi började med att ta oss till  Musée des Confluences som är ett nyöppnat museum. Byggnaden är av ovanlig architektur med ett vattenspel och ett promenadstråk som leder ut till en gammal bit av Lyon där floderna Saône och Rhône flyter samman.

 

Ett ord som jag inte tycker om är ordet hat. Det är ett ord som är för starkt för att kontrolleras. Jag får ofta frågan av svenskar och fransmän om vad jag hatar med Frankrike. Tycker inte att jag hatar något då jag inte är en person som hatar saker. Jag ogillar saker. Att hata är för starkt. Hat skapas vanligtvis av människor med okunnighet eller som är instängda i en värld av olycka eller orättvisa.

 

Igår kväll tog jag en kvällspromenad helt själv då jag behövde lite luft innan läggdags. Hade varit inne hela dagen då jag är inne på andra förkylningen den här hösten. Jag gick och funderade på vad jag ogillade med Frankrike. Det finns inte mycket, samtidigt som det finns saker som kunde fungera mycket bättre i det franska samhället. Jag ogillar allt som har med pappersarbete att göra. Här i Frankrike vill alla myndigheter ha ett ton med papper hela tiden. Man lämnar in allt de frågat efter för att sedan få ett brev på posten om att det fattas papper. Samma visa varje gång.

Jag gick där i mina tankar och blev helt plötsligt skrämd av en jätte stor och arg vakthund som hoppade upp mot en grind och nästan lyckades komma över. Livrädd hoppade jag flera meter ut i vägen. Tack för att det inte var några bilar som passerade. Mitt hjärta slog så hårt att jag nästan kunde höra det och jag darrade av chocken. Hundägaren kom ut och tittade. Sa inte ett ord till den arga hunden som fortsatte skälla och hoppa upp på grinden av hela sin kraft. 

 

Där kände jag hat, inte mot hunden men mot ägaren som låtit sin hund bli ett monster. Tänk om jag hade gått förbi med min son. Det är inte första gången detta händer. Här i Frankrike är alla hustomter inhägnade. Man ser aldrig dessa vakthundar som helt plötsligt hoppar fram från ingenstans och varje gång lyckas skrämma livet ur mig. Jag var aldrig hundrädd förut men det är inga gosiga, klappvänliga vovvar som vaktar. Så nu vet jag vad jag ogillar mest utöver alla papper....arga vakthundar eller kanske mer de ägare som tränar upp dem till monster.

Jag är tillbaka. Ville först öppna upp en ny blogg då den här känns ganska långt borta ifrån vad jag befinner mig nu i livet. Så tog jag ändå beslutet att använda mig av min gamla kära blogg som jag skrev i ett annat liv. Det är ju trots allt en del av mig.

Jag är mamma, det bästa man kan vara. Det har hänt otroligt mycket de senaste åren. Vår son är nu 4 år och går sitt andra år i den franska förskolan. Just nu är det höstlov i 2 veckor. Vi ska åka iväg till Lyon om några dagar och hälsa på min svägerska. Ser verkligen fram emot detta då vi inte varit i Lyon sedan vår son var 4 månader. Nu är det verkligen vår tur att hälsa på. 

Hade besök av min kära far och hans fru i början av oktober. Det var helt underbart att ha dem här. När de flög hem var vi alla fyllda av härliga minnen i våra hjärtan. När man bor långt ifrån familjemedlemmar är det viktigt att ses under en intensiv period för att ta igen lite av all den tid man missar tillsammans. Valet jag gjorde för snart 10 år sedan, att flytta till Frankrike och lämna nära och kära var inte lätt. Det är ett val jag gjort som jag står för, även om jag nu som mamma ibland kan önska att min son hade samma dagliga kontakt med min familj som med min svärfamilj. Man får helt enkelt ta vara extra mycket på de tillfällen man ses.